Säterdalen

Säterdalens natur

	Vegetation Betraktad från ovan framträder vegetationen i Säterdalens ravinsystem som ett slingrande grönt stråk mot det omgivande plana slättlandskapet. Ravinens frodighet kommer sig av det mycket gynnsamma lokalklimatet och den näringsrika Ljusterån, som tillsammans med rika källflöden bevattnar den snabbt uppvärmda dalbottnen, mellan dess upp till 40 meter höga brinkar. Säterdalens sydländska utseende beror förstås främst på de helt dominerande Iövskogsbestånd, som fyller ravindalar och ravinbottnar. Här i "ärderns", gråalens rike, bland skuggälskande lundväxter, är det svårt att inse hur man för bara 40 år sedan talade om ett arkadiskt landskap! Ända fram till 1950-talets början hölls nämligen större delen av dalen betad och slåttrad, vilket gynnade en rad sydliga och solälskande växter. I den bitvis svårforcerade "djungelvegetation" som idag dominerar ravinlandskapet kan man istället bland vårens vitsippsmattor finna rariteter som springkorn, vårlök, desmeknopp och den mycket sällsynta nunneörten.
Norr om Norddalskvarn finner man det s.k. "Almreservatet". Dalarnas största almbestånd. Detta vårdades tidigare av hembygdsföreningen, men har under senare år alltmer vuxit igen. Just här har Iänsstyrelsen under 80-talet återtagit hävden, för att försöka återskapa något av den forna Säterdalens pastorala karaktär. Ett annat påtagligt resultat av den upphörda brukningen är granens intrång i ravinerna. Ravinernas vegetation är utsatt för ständig påverkan genom den naturliga jordflytningen, som betingas av såväl ytvatten som grundvatten och ständigt omskapar ravinernas sidor och bottnar. Detta syns tydligt i trånga ravinarmar, där gråalarna Iängs sidorna lutar inåt ravinen. Om de ändrade brukningsmetodema i Säterdalen har bidragit till att öka jordflytningen är osäkert. Att förutsättningarna för växtligheten i dalen ständigt förändras i takt med ravinens utveckling är dock ett faktum, som gör området botaniskt mycket spännande!
	Djurlivet Säterdalens ravinkamplex uppvisar täta Iövskogsbestånd, granpartier, buskmarker. öppna ängs- och hagmarker, sankområden och rinnande vanen. Här finns förutsättningar för ett rikt och varierande djurliv. Lövskogen och buskmarkerna gynnar ett rikt fågelliv. Under vår och försommar genljuder hela dalen av fågelsång. Ur trädkronorna hörs rödvingetrast och björktrast, gulsångare, trädgårdssångare och grönsångare. Utmed Ljusterån träffar man på drillsnäppa, rosenfink och även under vintern strömstare. I sen tid har även stenknäcken slagit sig ned som häckfågel i dalen. Den sällsynta kungsfiskaren kan också med stor tur påträffas Iängs ån.

Rikedomen på döda och kullfallna trädstammar i gråalskogen ger goda livsbetingelser för insekter och därmed för olika hackspettar, bl.a. den ovanligare mindre hackspetten.
Besökare söderifrån såsom mindre flugsnappare, sommargylling och turturduva har tillfälligt uppträtt i dalen.
Förutom de i trakten vanliga däggdjuren, påtraffas här även den märkliga buskmusen. Den förekommer sporadiskt i södra och mellersta Skandinavien och upptäcktes i dalen först 1947. Buskmusen känns igen på sin Iånga svans, med en Iängs ryggen nedlöpande svart mittstrimma. Den är ett skymnings- och nattdjur som tillbringar vintern i dvala i ihåliga träd.
Eventuellt lever i dalens grönska även den fridlysta hasselsnoken. som bara påträffats en enda gång, 1960.

Geologi

Säterdalen är ett av landets främsta exempel på ett levande ravinlandskap. Med detta menas att ravinerna hela tiden växer och utvecklas genom en rad naturliga faktorer.
Efter senaste istiden avlagrades stora mängder finkornigt material i botten av den dalgång där Dalälven idag rinner. Genom dessa mycket Iätteroderade finmo- och mjälajordar har sedan Ljusterån och Hyttbäcken på sin väg mot älven grävt sig allt djupare ned. Då flödena nått ned under grundvattennivån ökade snabbt erosionen genom att grundvattenflöden i samverkan med avrinnande ytvatten började gräva ut sidoraviner.
Idag ser vi alltså resultatet av många tusen års vattenverksamhet. Odlingsmarkerna intill ravinerna slukas sakta av den växande dalen och särskilt nederbördsrika år störtar stora mängder jord ned i ån och förs ut i älven. Man tror att bildningen av Säterdalen skett just i samband med mer nederbördsrika perioder.
I branta ravinmynningar kan man se hur flytjorden avsatts i s.k. svämkäglor. Andra formationer är olika typer av skred, flytvalkar och dal-i-dal-erosion.

Säterdalen har idag c:a 35 sidoraviner och på de djupaste ställena har ån skurit sig ned 50 meter under omgivningen. Säterdalen är ett klassiskt objekt för studium av ravinbildning och olika geomorfologiska formationer och kan ännu bjuda på nya rön beträffande vår kunskap om vattnets landskapsformande verkan.
...

(Texten av T. Ljung är hämtad ur en broschyr om Säterdalen från 1988.)

Den natursköna vandringsleden i Säterdalen varr under somrarna 1998 och -99 platsen för
utställningen "Dalens Ande" med skulpturer och installationer av tolv konstnärer.

Tillbaka till startsidan