Temat Dalens Ande är en variant av begreppet "Genius Loci" eller "platsens ande". Det står för den speciella kraft eller utstrålning som varje särskild plats har och till vilken det är viktigt att ta hänsyn när man t. ex. ska bygga ett hus eller anlägga en trädgård.
Säterdalen är en mycket speciell plats med sin rikedom på variation och livskraft.

Dalen är en plats stadd i ständig förändring ...

Förr och nu Lennart och Lisa Bergström bor i byn Vålängarna på den bondgård som är Lennarts barndomshem och där de själva bedriver jordbruk, numera utan djur. Lisa kommer från den närbelägna gården Storvålen som förr var kyrkans arrendatorboställe. Vi sitter i deras kök en lite kulen marsdag och talar om flydda tider och tittar ner mot dalen, det milslånga ravinsystem som på andra sidan en åker klyver landskapet. Fågelvägen är det inte långt från Vålängarna till Säter och kyrktornet syns tydligt, men har man sina vägar dit får man vackert åka runt dalen eller göra sig mödan att korsa den på något sätt. Bergströms hade ingen betesmark nere i själva dalbackarna utan deras kreatur drevs till skogs, men grannarna hade sina kor i dalen, de gick ända ner till ån. Det var ingen sly där korna betade. Där det nu knappast går att komma fram var det ”som en park... ja som Paradiset”, säger Lisa vemodigt. Där var oerhört praktfull blomning, blå- o. vitsippor, liljekonvaljer och gullvivor... Lennart klargör att när korna gick där och betade så trampades marken till och mjälen var inte alls lika känslig för erosion som den är nu. Man körde undan ved och hö med häst och det var inga problem. Nu har dessa körbara leder flutit bort. Det fanns många slåtterängar som trolska försommarnätter eller tidigt om morgonen slogs med lie. Barnen hade t.o.m. en fotbollsplan i närheten av Spången. På den tiden var det mycket mer vatten i ån i och med att det fanns en damm i Norddalen där vattnet reglerades. Där fanns både kvarn och kraftstation. Det gick då att ro 2-3 km uppströms. Både barn och vuxna badade sommartid varje dag i ån! Vattnet sjönk radikalt när dammen gick sönder i en vårflod. Det var i allmänhet över Spången som man gick om man hade ärende till stan. En karl som arbetade i kalkbrottet gick där varje dag och bar då cykeln på ryggen! Skulle man till Eckens dansbana var det Suckarnas allé som gällde. Ovanför den kunde det en danskväll stå ”tusentals” cyklar, dansbanan var hela nejdens huvudattraktion. Att gå i Suckarnas allé var som att gå på botten av en djup ränna på vars väggar man om höstkvällarna såg lysmaskar glimma. Så småningom köptes dansbanan (och lades ner) av Parkstyrelsen som ej ville ha någon konkurrens. Vi pratar också om springkällorna i Trodalen. Lisa säger att det var som om hela marken kokade, det var helt overkligt... Och på vintrarna kunde de mest häpnadsväckande isskulpturer bildas. Dessa fenomen försvann i och med att kommunens vattentäkt anlades. Jag frågar slutligen om det var bättre förr. Nja, det kan man kanske inte säga... men det var roligare! Folk umgicks mer, kvinnorna var hemma om dagarna och man kunde alltid gå till varandra. Och dalen kan nog aldrig bli som förr ”...en eka här och var, änder och andra sjöfåglar som simmar omkring, blommorna, lugnet och friden... Allt är borta. Kristina W-Hedman

Du kan här även läsa Kristina W-Hedmans uppsats
”MANDORLA” OCH ”KVATERNITET” – VAD ÄR DET?
-Om konstprojektet Dalens Ande i Säterdalens ravinsystem
Filen är i PDF-format.
Om du inte har läsverktyget Acrobat Reader kan du hämta det här.

Tillbaka till startsidan

layout och HTML: © Lars Wikström 1999, 2000, All rights reserved