Den vita öknen är fullkomligt översållad med vita kritklippor i alla tänkbara former. På natten belyser månen och den oändliga stjärnhimlen spöklikt landskapets former. Hunden i den vita öknen vakar över sin egen stjärnbild, Stora Hunden.
En hägring är ingen hallucination utan ett optiskt fenomen orsakat av ljusets brytning i vissa luftlager. Hela berg kan ses fritt hängande i luften, rättvända eller upp och ner, speglande sig i obefintliga vatten.
Man kan säga att i öknen står tiden stilla. Det som lämnas blir kvar. På grund av det torra klimatet blir allt torkat och mumifierat. Klippmålningar och stenåldersredskap samsas med bensindunkar och kvarlämnade fordon från 2:a världskriget.
Uwaynatbergen och Gilf Kebirs stora bergsplatå i sydvästra hörnet av Egypten, rymmer mängder av neolitiska ristningar och klippmålningar. Motiven utgörs av människor, djur och mytologiska väsen.
Varje år färdas tornseglarna den långa vägen mellan Sydafrika och Skandinavien. Alla klarar inte den långa resan.
När man blickar ut över det Stora Sandhavet känner man sig väldigt liten.
Alexander den store möttes av två kråkor som visade vägen när han kom vilse på väg till oasen Siwa år 331 f.kr. Detsamma hände oss på vår resa.
Solljuset är så intensivt att horisonten utplånas. Himmel och mark smälter samman och endast stenarna eller bergen tecknar landskapets konturer.