Bilder från Sahara

Under 2007 och 2008 gjorde jag två resor i Egyptens 'Western/Libyan Desert'.

I sammanlagt fyra veckor färdades vi mer än 400 mil i en av världens "farligaste" öknar, mot gränsen till Sudan och Libyen, till berget Uwaynat, den enorma bergsplatån Gilf Kebir och genom det Stora Sandhavet. Områden som först under 1920- och 30-talen kartlades av engelsmännen och som delvis fortfarande är outforskade.

Bilderna, som är utförda som FP-gravyrer, redovisar en del av mina intryck från dessa ensliga och sällan besökta platser.
Platser där tiden är ett evigt nu..

Utställningen Bilder från Sahara visdes för första gången på Grafiska Sällskapets galleri i Stockholm sept. okt. 2009
/LW

Ökenvandraren

Under

”Solen ritar stenens ansikte med fingrar av ljus,
och Gud tecknar människans anlete med tomhetens bläck.”

Varje översättningsarbete tvingar mottagarspråket till ett överskridande av de egna semantiska och morfologiska resurserna, en förflyttning som både omvandlar och utvidgar språkets lokala sinne. Samma sorts arbete utför konstnären när han eller hon försöker förmedla sina upplevelser. Hur presenterar man öknens dubbla väsen för en törstande iakttagare? Öknen som en antilabyrint i en mardröm, eller som ett löfte om renhet och frihet?

Konstnärens möte med öknen handlar kanske i viss mån om just denna diskrepans mellan den ljusfyllda stenen och blicken som förgäves kämpar för att fånga meningen, trots bläckets ytliga löften. För om öknen kan te sig som ett skräckinjagande tomrum, ett geografiskt monster, så är den inte desto mindre den utrotningshotade nomadens klappande hjärta; den hyser intrasslade familjeträd, spår efter svunna lägerplatser och minnen efter älskade som rest bort, kanske för alltid. Öknens rörliga mönster belägrar betraktarens drömmar om bofasthet och omintetgör alla försök till förklaringar. Dock hetsar den och eggar upp vår konstnärliga ådra, och i brist på förklaringar erbjuder den en mångfald av tolkningar.

Utfrågad av Lars gång på gång under vår resa till Gilf Kebir och Uwaynat om hur, när och varifrån får öknen sin dragningskraft förblev jag svaret skyldig. ”I don’t know!” var det enda jag kunde säga inför så mycket skön grymhet. Betänk att det finns solar i universum som är tusen gånger större än vår sol! Att vår jord med sina berg och oceaner är som ett sandkorn i världsalltets oändliga sandhav!

Inför världens tvetydiga budskap kunde palmerna blott sänka sina grenar. Och när vi slog läger varje kväll såg jag hur ”Natten tar på sig sin dräkt, samlar sina fasor kring mig och säger: Var redo! Synerna har nu kommit till dig i molnbeklädda blixtnedslag. Men jag ser inget att ty mig till, inte ens en kropp att överlämna min kropp till, utom stjärnornas stege.”

Hesham Bahari
De kursiverade raderna av Adonis i HB:s översättning.

Den vita öknen, nära oasen Farafra är fullkomligt översållad med vita kritklippor i alla tänkbara former.I dem kan man se många olika djur, människohuvuden, jättesvampar o.s.v.
Öknens rauklandskap är mäktigt. På dagen överflödas slätten av ett närmast outhärdligt intensivt ljus och på natten belyser månen och den oändliga stjärnhimlen spöklikt landskapets former.

På min bild sitter en hund under sin egen stjärna, Sirius i Stora hundens stjärnbild.

I öknen

Solljuset är så intensivt att horisonten utplånas. Himmel och mark smälter samman och endast stenarna eller bergen tecknar landskapets konturer.

Hägringar

En hägring är ingen hallucination utan ett rent optiskt fenomen som orsakas av ljusets brytning i vissa luftlager. Ljusstrålarnas krökning i atmosfären förstärks med kraftiga temperaturökningar och hägringar uppstår.
Hela berg kan ses fritt hängande i luften, rättvända eller upp och ner eller speglande sig i obefintliga vatten.

Hägring I

Förundran

Uwaynatbergen och Gilf Kebirs stora bergsplatå i sydvästra hörnet av Egypten, gränsande till Libyen i väst och Sudan i söder rymmer mängder av neolitiska ristningar och klippmålningar.

Motiven på hällristningarna utgörs av både djur och människor. Oftast mängder av giraffer i stora mängder och strutsar men även kattdjur och behornade djur av olika slag.

Klippmålningarna, som förmodligen är mycket senare tillkomna, är mer mångfacetterade och skildrar samhällsliv och riter förutom boskap och mytologiska djur.

Människan är i öknen utlämnad åt sig själv. I den karga miljön med 100-tals km till närmaste källa - ensam i natten - med bara den enormt starkt lysande stjärnhimlen som sällskap ställs de existensiella frågorna på sin spets...

Man kan säga att i öknen står tiden stilla.

Det som lämnas i öknen blir kvar där närmast oförändrat. På grund av det torra klimatet blir allt som inte kan ätas upp av öknens tämligen fåtaliga djur torkat och mumifierat.
Artefakterna man finner kan vara förhistoriska eller från vilket historiskt århundrade som helst. Klippmålningar och stenåldersredskap samsas med bensindunkar och konservburkar som tidiga upptäckare lämnat efter sig på 1920-talet och kvarlämnade fordon från 2:a världskriget.

Dagens ökenexpeditioner är mer miljömedvetna och tar med sig sitt avfall tillbaka till civilisationen.

Artefakter

Inför det stora ...

Det Stora Sandhavet i den Libyska öknen sträcker sig från bergsmassivet Gilf Kebir i söder till oasen Siwa i norr, en sträcka på 600 km. Sandhavet är i genomsnitt 250 km brett. Det består av parallella sanddyner som sträcker sig nord-sydlig riktning och som kan vara upp till 100 km långa, hart när omöjliga att passera i väst-östlig riktning. Att köra genom Sandhavet med jeep i nord-sydlig riktning tar omkring fyra dagar beroende på vädret.
Här någonstans tror man att den persiske kungen Kambyses armé med 50 000 man gick under i en sandstorm 525 f.Kr.Historikern Herodotos berättar om Kambyses ilska över att Oraklet i Ammontemplet i Siwa oasen vägrade att legitimera hans anspråk på Egyptens tron. Och Kambyses skickade en armé genom öknen från Luxor för att attackera Ammontemplet och dess prästerskap. Men armén kom aldrig fram till Siwa och hela armén försvann spårlöst, med manskap utrustning och allt under sanden från en väldig sandstorm.

Det Stora Sandhavet I - IV

Omen (Nära oasen Siwa norr om Det Stora Sandhavet)